Jag citerar en del av bokens baksida:
”Det är en personlig och utlämnande skildring av ett annorlunda barn i en annorlunda familj, skriven ur en mammas perspektiv. Hur Teo upplever välden vet bara han själv.
Vid fyra års ålder fick han diagnosen symbiotisk barndomspsykos. Flera år senare ändrades den till autistisktsyndrom.”

Jag sträckläste boken.
Kände mycket både sorg och glädje. Kände ena stunden att Gitta tog på sig för mycket skuld. Hon tog på sig skuld från sin svärmor, som tyckte att Gitta hade lurat hennes son till barn.
Andra stunden förstod jag den frustration som föräldrar måste känna. Samhällets syn på uppfostring ändras. Har man också ett barn med en funktionsnedsättning eller en sjukdom så förväntas man dessutom helt förlita sig på läkarkunskap och vetenskapen, som också ändras hela tiden.
Alla människor är unika och en förälder känner väl sitt barn bättre än en vetenskapsman? Men en förälder har inte forskat många år inom ett litet område. Vem vet bäst?
Boken går att köpa på Sivart Förlag, www.sivart.se.
/Carin Fröjd
Gittas blogg om boken:
Boken Teo och jag är en personlig berättelse om hur ett barn med autism blir påverkad av en komplicerad familjesituation.
Den har blivit missuppfattad så att en del tror att jag menar att barnets autism beror på det familjekaos han växer upp i. Jag tror att boken därför har förbigåtts med tystnad av media. Boken blev inte ens uppmärksammad av mina f d kollegor på DN:s Insida. Den tidning som jag jobbat på i tjugofem år. Det kändes bittert att de missuppfattade bokens budskap.
Forskningen hittills har förklarat att autism helt och hållet har biologiska och ärftliga orsaker. Något som jag egentligen inte ifrågasätter. Men ännu vet ingen med säkerhet vad som orsakar autism. Vad som däremot är självklart är att ett barn med autism är ännu mera beroende av en lugn och harmonisk omgivning. Runt Teo var det kaos redan innan han föddes.
Men boken är ingen faktabok utan en naken och självupplevd berättelse. Så här var det för just Teo - en liten pojke med ett stort kärleksfullt hjärta, som flydde till döda saker. Schampoflaskor och skurborstar är än i dag, han har fyllt 30, hans närmaste vänner och trygghet.
Jag skulle önska att min bok bidrar till att föräldrar vågar granska sig själva oh se sin roll i barnets utveckling. Utan att känna skuld - det handlar inte om skuld. Vi föräldrar gör nog alltid så gott vi kan.
/Gitta Magnell.









































